Vad är det med honom?

Vad är det med honom?
juni 30, 2020 marika

Några rader ur verkligheten. En mammas berättelse om att leva med ett barn som har ADHD.

Anton fick sin ADHD-diagnos när han var åtta år. Jag minns det både som en sorg och en lättnad, på samma gång. Jag fick äntligen svar på den oro som jag tidigt hade känt i mitt föräldraskap.

Varför sover han inte? Varför äter han så mycket? Varför verkar han aldrig nöjd? Frågorna snurrade runt i mitt utmattade mammahuvud.

Eftersom jag var mamma för första gången hade jag inget att tidigare jämföra med. Jag visste att småbarnslivet skulle innebära störd nattsömn och trötthet. Men så här? Han sov korta perioder, ibland inte mer än 40 minuter i taget.

Jag fick rådet att föra sovdagbok. Som mest vaknade han 25 gånger per natt. Jag provade femminuters-metoden och Anna Wahlgren-metoden. Inget hjälpte. När Anton var 16 månader fick vi Lergigan utskrivet och förhoppningsvis skulle det få honom att sova. Jag fick otroligt dåligt samvete och kände mig totalt misslyckad ”kan man verkligen medicinera sitt barn när det är så här litet”. Inte heller det fungerade, så vi slutade ganska fort.

Anton började förskolan när han var 1,5 år. Jag jublade inombords, äntligen skulle någon annan få  stimulera honom. Vi behövde det nog båda lika mycket. Även på förskolan hade han svårt att sova. Ibland fick jag hämta honom vid 13 för att han var så trött.

Det är på förskolan, i möte med den ”riktiga” världen Antons svårigheter blir allt tydligare.
Vid första utvecklingssamtalet berättar personalen att de vill ansöka om en resurs för honom. Va? Han är ju bara 20 månader. Ridån faller. Jag tycker att framtiden ser mörk ut. Hur ska det gå för honom om han redan nu behöver hjälp?

Åren går och jag vänjer mig vid att vara mamma till ett barn som aldrig sitter still. Som tar en tugga av maten för att snabbt lämna sin plats, som klättrar på allt, som gör kullerbyttor på trottoaren. Som alltid är på språng och går på högvarv, som ställer massor av frågor och inte hinner invänta svaret förrän en till fråga kommer, som inte kan vänta på sin tur utan måste stå först i fiskdammskön på kalaset, även om det inte är han som fyller år.

När skolan initierar en utredning blir jag inte förvånad. Ända sedan dagen då han föddes 2003 har jag väntat att få svar på frågan ”vad är det med honom”. Och så får han diagnosen ADHD till slut. Jag blir ledsen för att jag tänker på alla utmaningar den medför, men också lättad för nu finns det möjlighet för honom och hans omgivning att bättre förstå hans behov. Anton själv blir ledsen över diagnosen. Han undrar om jag har vetat om det länge. Det verkar som om han tycker att jag har gått bakom hans rygg och inte sagt vad jag har misstänkt. Månaderna efter diagnosen får han ADHD Extra Allt. Det är som han försöker leva upp till diagnosen, som att han förknippar den med att vara ”en jobbig typ”.  Han beter sig illa. Är taskig mot vänner, trots att det inte är något han varit tidigare. Jag läser allt jag kan komma över och går utbildningar på ADHD-center. Anton börjar med ADHD-medicin i årskurs tre. Helt plötsligt kan han vara med på lektionerna och genomföra sina uppgifter. Han äter medicinen fram till årskurs åtta. Då bryter puberteten ut. Han vill inte ta sin medicin längre och jag kan inte tvinga honom. Till och från hatar han sin ADHD. Den utmanar honom så mycket, samtidigt som den ger honom kreativitet, snabbhet och öppenhet och ett sätt att se på världen med lite andra glasögon. I höst börjar han ett gymnasium med specialpedagogik, vi har kommit fram till att utan medicin behöver han lärare som förstår och kan möta hans svårigheter. Det är dags för ett nytt kapitel i hans liv. Och vi håller tummarna att det fungerar.

Det bästa med diagnosen
Jag kan ställa krav på skolan att möta hans behov. Han själv och hans omgivning kan förstå honom bättre.

Det sämsta med diagnosen
Att han stämplar sig själv som annorlunda och ger upp redan innan han försöker eftersom han har ADHD.

Saker jag aldrig mer vill höra
Omgivningens reaktioner på min son har ibland gjort mig galen, ibland skamsen. Det här är saker jag tröttnat på att höra:

”Alla har ADHD nuförtiden”
Ja, det är många som diagnosticeras med ADHD, varför det är så är en intressant och komplex fråga. Men att många diagnosticeras betyder inte att Antons problem inte finns.

”Han kan om han bara vill”
Ja visst, han både kan och vill, men hans symtom gör det omöjligt just nu.

”Kan han inte ta och lugna ner sig nu”
Nej, då skulle han ha gjort det eftersom jag har gjort allt jag har kunnat för att lugna honom. Och sluta bläng på oss, tack!

”Han lyssnar inte…!”
Nej, det kan vara för att det känns som om han har 32 radiokanaler på i huvudet.

Misstänker du att ditt barn har ADHD ska du kontakta skolhälsovården eller BVC för vidare utredning.